Kvinna, 28 år
Att leva med akne
Då jag för några år sedan plötsligt började få inflammerade finnar i ansiktet, bara jag rörde kortvarigt i mitt ansikte, drabbade det mig hårt både fysiskt, psykiskt och socialt. Finnarna gjorde fysiskt ont och samtidigt var jag generad, ledsen och frustrerad över min situation. Jag hade aldrig tidigare haft så mycket akne, och jag hade svårt att förstå varför jag nu plötsligt drabbades så hårt.
Eftersom min akne satt i ansiktet var den direkt synlig, och jag kände att min omgivning såg ner på mig. Jag upplevde att andra människor inte hade lust att komma för nära mig på grund av aknen. Trodde de kanske att den smittade? Eller att den var ett uttryck för en fysisk defekt eller en personlig svaghet?
Upplevelsen av stigmatisering hade oerhörda konsekvenser för mig. Under hela min skoltid hade jag varit den populära tjejen i klassen, men då aknen bröt ut hade jag börjat på universitetet i en ny stad, och jag upplevde nu att jag hade en helt ny roll. Det var en stor och svår omställning, och aknen hade därför också stort inflytande på mitt egenvärde, min självförståelse och min självkänsla. Jag började till viss grad isolera mig. En del dagar hade jag inte lust att åka till skolan, och andra dagar hade jag depressiva tankar om hur jag skulle bli av med min akne. Tanken på att hälla syra i ansiktet var inte långt borta.
Diagnosen akne
Eftersom jag hade akne i ansiktet, kände jag till diagnosen innan jag äntligen kom till hudläkare. Under förloppet fick dock diagnosen ställd två gånger av två olika hudläkare.
Den första hudläkaren pratade bara med mig i 2 minuter innan han kort konstaterade att jag hade svår akne (ja tack, det hade jag gissat). Han sa att jag skulle ta medicinen Roaccutan, och frågade samtidigt om jag var gravid. Jag svarade "nej" och gick hem med receptet i handen.
Vad jag däremot inte fått veta vara att en av medicinens biverkningar bl.a. var mindre slem i halsen. Precis vid den tiden hade jag huvudrollen i en musical, och min mor, som är sjuksköterska, varnade mig för att medicinen skulle göra det omöjligt för mig att uppträda. Mycket frustrerad stod jag nu där - förvirrad, sårad, ledsen och med en känsla av hjälplöshet.
När musicalen upphörde fick jag en tid hos en ny hudläkare som var helt annorlunda än den första. Han tog sig tid att tala med mig och fråga om hela min livssituation. Mot bakgrund av det långa samtalet drog han slutsatsen att min akne var en följd av en kraftig hormonrubbning, som provocerats fram genom en kraftig stressreaktion. Han vill gärna ge mig medicin, men påpekade att om jag ville bli av med aknen, skulle jag också lägga om mitt liv.
Stress och akne
När man är stressad behöver man ofta hjälp med att inse precis hur ens problem ser ut, och hur man kan lägga om sin vardag. Min behandling hos den andra hudläkaren började således med en noggrann undersökning av orsakerna till min stress både på universitetet, bland vännerna, på hemmafronten etc. Den här behandlingen fick mig att känna mig bekräftad som människa - inte bara som en sak på ett löpande band som bara ska medicineras. Som patient var det därför en stor hjälp att inte bara få medicin, utan också information och vägledning som har satt perspektiv på mitt liv. Tidigare fokuserade jag bara på aknen i mitt ansikte, och jag hade kommit in i en ond cirkel, där det att jag inte kunde förstå orsakerna till min akne gjorde mig stressad. Jag hade därför svårt att se att jag var stressad, och jag hade kommit in i en ond cirkel, där jag blev frustrerad och stressad eftersom jag inte kunde förstå orsakerna till min akne, och hur stressen förvärrade aknen. När man är nedbruten av stress har man under lång tid inte hört sina egna signaler och åsidosatt sig själv, och för att komma tillbaka har man behov av att se inåt och sysselsätta sig med hur man har det på det inre planet. Det hjälpte min andra hudläkare mig med.
Det ska nämnas att medicinen hjälpte förvånansvärt snabbt. Men som hudläkaren sa, så fick den snabba effekten hjälp av att jag hade lagt om mitt liv. Mitt medvetande hade riktats mot den onda cirkel jag var inne i och som jag hade brutit.
Mitt budskap till andra i liknande situationer är:
Titta inåt för att förstå orsakerna till sjukdomen. När orsaken till sjukdomen är tydlig, blir den mycket mer meningsfull och hanterbar.
Mitt budskap till hudläkarna är:
Se patienten och inte sjukdomen. Och kom ihåg att berätta om biverkningar.
Nyhetsbrev
