PUVA

Psoralen, som är det aktiva ämnet i hinduernas växtextrakt, upptäcktes 1947 och har därefter använts vid behandling av vitiligo tillsammans med solljus. Under 1960-talet fastställdes det ultravioletta verkningsspektrumet hos psoarelener. Detta blev förutsättningen för uppfinningen av ett UVA "black light" lysrör.

Kombinationen av psoralen och UVA, "PUVA-behandling", var en klar förbättring av vitiligobehandlingen. Under en kort tid testades också behandlingen på psoriasispatienter.

Nästa viktiga steg kom 1974 när nya högintensiva UVA-rör gjorde det möjligt att inleda PUVA-behandling av psoriasispatienter i stor skala. Flera rör monterades i helkroppskabiner eller i särskilda armaturer för behandling av begränsade hudområden som händer och fötter. Psoralen applicerades antingen lokalt på huden i form av lösning, som kräm, som bad eller administrerades systematiskt.
Behandlingsresultaten var anmärkningsvärda.

Det har dock förekommit en del biverkningar och PUVA har efterhand visat sig vara mer cancerframkallande än UVB, varför man har blivit mer restriktiv med antalet behandlingar hos den enskilda patienten. Behandlingen ges på hudkliniker, ofta med ett par behandlingar per vecka i några veckor.

En sällsynt variant av systemisk PUVA-behandling kan nämnas för fullständighetens skull: extrakorporal fotoferes "blodPUVA" vid bl.a. kutant T-cellslymfom.