Close

Anmälan till nyhetsbrev:

Förnamn:

Efternamn:

E-post:

Bekräfta e-postadress:

Kvinna, 57 år

För cirka 5 år sedan fick jag diagnosen nagelpsoriasis.

 

Sjukdomen började cirka ett halvår dessförinnan med kliande utslag på skenbenen som spred sig till resten av benen, fötterna och armarna. Utslaget var besvärande och jag kontaktade min husläkare. Han sa att det var eksem och gav mig ett recept på en kortisonsalva, som jag kunde smörja in utslaget med. Behandlingen hjälpte dock inte, och då huden på fötterna efter ett par månader började att lösas upp blev jag  remitterad till en hudspecialist. Utslaget var nu så utbrett och kliande, att det mycket obehagligt att ha på sig kläder och skor på de delar av kroppen där jag hade utslag.

 

Mötet med hudspecialisten resulterade i att jag fick diagnosen nagelpsoriasis. Efter flera förgäves behandlingar med olika kortisonsalvor, inleddes en behandling med Neotigason (red. Neotigason er ett retinoidpreparat), och efter nästan ett års behandling var hudutslaget borta. Men mina besvär var inte över, för naglarna på både händer och fötter var nu angripna.

 

Angreppet började på tårna där naglarna mycket snabbt sprack, blev tjocka och började lossna. Jag har i dag mycket lite naglar på tårna och är rädd för att naglarna på mina stortår aldrig kommer att växa ut igen. På händerna har jag bara fått tillbaka några få millimeter av de ursprungliga naglarna och de har nu sprickor, är tjocka och trasiga. Behandlingen har därför intensifierats runt fingernaglarna. Jag har fått ljusbehandling (Bucky-strålar), sprutor med kortison under nagelbanden, vilket är en mycket smärtsam behandling och har behandlats med åtskilliga specialsalvor. Trots det är jag inte botad från sjukdomen.

 

Då jag fick behandling, var det första gången en lättnad att bli av med de kliande eksemet. Men då jag tappade tånaglarna, och naglarna började lossna på mina fingrar (där bara stumpar har kommit tillbaka) förändrade det min vardag.

 

Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket man använder naglarna till, eller hur beskyddande de är. Det gör t.ex. verkligt ont att bli trampad på tårna när man inte har några naglar, och i början blev jag djupt frustrerad (och jag kände mig fumlig), när jag tappade saker på golvet, och inte kunde ta upp dem igen, och när jag inte kunde öppna matvaror och andra saker som var förpackade i åtsittande plast. Jag har efterhand hittat flera bra "instrument" som jag kan använda istället för naglarna - en liten klipinne, en apelsinskalare, en liten skruvmejsel, en pincett och en liten sax. De ligger alltid i min väska. Man vet ju aldrig vad man råkar ut för!

 

Det är ingen vacker syn att se resterna av naglarna, som är korta, trasiga, gulaktiga och tjocka. Jag har minst 1000 gånger fått frågan om jag har nagelsvamp, och min lilla gudson sa en gång: "Vad fula dina naglar är" Dessa kommentarer besvärade mig i början, men nu har jag vant mig, och har i övrigt lärt mig att "dölja" mina fingrar

 

Det är nu fyra år sedan mina naglar på båda fingrar och tår angreps, och jag tänker ofta på om jag någonsin får normala naglar igen. På en del tår har naglarna börjat växa, men de är fortsatt angripna och ser märkligt tjocka ut. Om som sagt så får jag förmodligen aldrig naglar på stortårna igen.

 

Jag får fortfarande behandling hos hudspecialisten och hoppas att också naglarna på fingrarna så småningom kan normaliseras igen. Innan det sker har jag dock valt att leva med och ta hänsyn till min sjukdom, och inte göra den till ett problem i min vardag.

 

 

 

Tillbaka

Skriv ut